Brännö i Göteborgs södra skärgård har idag ca 900 års-boende. Sommartid flerdubblas befolkningen då ön har bra kommunikationer med fastlandet. Här finns affär, värdshus, pensionat och kiosk, blomsterhandel, fiskaffär och småbåtsvarv.

Lasse Dahlqvist, som levde här, har gjort ön känd vida omkring genom sina visor.
Även idag har ön gott om egna artister. Dessutom anordnas i juni Brännö Visfestival.

Föreningslivet är aktivt och de flesta intressen kan tillgodoses. Sommartid är idrotts-verksamheten igång med bl.a. fotboll, simning, tennis, segling och inte minst rodd i tiohuggare och allmogebåtar.

Vill man istället promenera eller naturvandra finns många trevliga vägar och stigar att gå.

Den äldsta bebyggelsen på ön ligger utefter den gamla vägen och i bykärnan, väster och nordväst om Gärdet, i lä bakom bergen. Här finns det hus byggda på 1700- och 1800-talen.
Under lotsplatsens storhetstid på 1920-talet byggdes många av de större husen på ön.De flesta av dem på den gamla utmarken mot Husvik.

Efter krigsslutet och laga skiftet började en kraftig byggnation av sommarstugor. De kom i huvudsak att byggas på bl.a. utmarkerna vid Vassdal. På senare år har dessa tidigare sommarstugor blivit till- och ombyggda åretrunthus. Särskilt där det kommunala avloppsnätet dragits fram.
Även en del nya villor har uppförts, de flesta varsamt inplacerade bland övrig bebyggelse.

Ön har även en trivsam liten kyrka i trä, som är unik så tillvida att den ägs av Brännö Kyrkoförening och att den kom till genom att ett antal kvinnor på ön sydde ihop medel till bygget. Det tog dem 18 år.
En ny stor byggnad, som innehåller skola, dagis och aktivitetshus, är just färdigställd på den forna jordbruksmarken på södra Gärdet.

Ön består av del större berg med ett flertal djupa dalgångar av vilka några är förbundna med det öppna Gärdet på öns östra del. Berggrunden är i huvudsak gnejs. Terrängen är till större delen kuperad och klippstränderna dominerar.

Högsta punkten ligger 48 m ö h. De nordligaste och västligaste delarna av Brännö uppvisar ett markant sprickdalsmönster med ett antal små, parallella dalgångar. Galterö i väster, som också tillhör Brännö, har en betydligt flackare karaktär och här har ler- och sandstränder större utbredning. Ett anmärkningsvärt inslag på ön är de sanddyner som man finner vid stora viken i norr.

På de båda öarna finns ett fåtal rådjur, skogshare och räv. Igelkotten är relativt vanlig.

Runt öarna ses ofta knubbsäl. Minken är ganska allmän. Fågellivet präglas av kustbundna arter som ejder, småskrake, strandskata, fisktärna samt trutar och måsar.

Även knölsvan och kanadagås är vanliga, liksom vintertid knipa och storskarv. Även berguv förekommer då och då. Galterö uppvisar ett annat fågelliv. Gravand, större strandpipare, gök, stenskvätta och sånglärka mm...

Under 1900-talets första hälft var Brännö hårt betad av får och nötkreatur. Mycket begränsad utbredning av skog. Men när djurhållningen minskade, bredde träd och buskar åter ut sig.

Floran förändrades, hävdbundna arter försvann och skogsbundna invandrade. Skog finns nu i många dalgångar. I de mest skyddade lägena i öns sydöstra del bildar eken sammanhängande bestånd, med inslag av lind och asp.

I skogsgapet finns en rik lundflora med vitsippa, svalört, liljekonvalj och många andra arter.
I övrigt dominerar björken, men en och annan talldunge hittar man också.
På stränderna finner man förutom den vanliga triften, strandglim, den höga kärrtöreln och den vitludna strandmalörten samt strandkålen med sina blåaktiga blad.

På Galterö där markerna hålls öppna med fårbete och viss ljungbränning lever granspira, tätört, ögontröst och kattfot kvar. Klockljungen är en utav karaktärsväxterna.